En Frankenstein byggd av bombade kroppsdelar i Baghdad.
Innovativt, absolut. Men också äckligt, vilket ju inte riktigt funkar för mig. Dessutom går det här med "delar" igen i Saadawis skrivande, på ett sätt som inte heller riktigt funkar för mig.
Att olika berättarröster får bidra gillar jag oftast, men här blir det dels lite för rörigt (vid varje nytt stycke måste jag försöka påminna mig om vem personen är) och dels för opersonligt (jag lär aldrig känna någon av personerna på riktigt).
Det KAN handla om att jag inte har rätt kunskaper varken om miljön (krigkaotiskt och korrumperat Irak) eller berättandestilen (mellanöster:ig). Men också om att romanen är mer ihopsatta återberättelser än gestaltande historier; dialog är mer undantag än regel och merparten av textmassan är långa "sen gjorde han det efter ha gjort det och var här efter att ha varit där".
Historien är som sagt innovativ fiktion, men stilen påminner mer om redovisande reportage. Jag blir aldrig engagerad - och det är synd. Jag vill läsa mer annorlunda berättelser i annorlunda (läs: icke-västvärldiga) miljöer.
Men det här är inte boken som får mig (personligen) att uppskatta dem som de borde uppskattas.