“Jag skriver till dig som ännu inte vet att galenskapen alltid blir normal, till slut, och det normala blir galenskap.”

Det är ytterst ovanligt att en stöter på böcker som lämnar ett spår hos en, nästan som att man sakta men säkert under läsningen blir urholkad och det är i det där hålet som orden sedan stannar kvar. [b:De kommer att drunkna i sina mödrars tårar|33856648|De kommer att drunkna i sina mödrars tårar|Johannes Anyuru|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1484410075l/33856648._SY75_.jpg|54803316] har lämnat ett rejält hål i mig, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att glömma bort denna underliga, makalösa bok.

Utan att avslöja för mycket har [a:Johannes Anyuru|657736|Johannes Anyuru|https://images.gr-assets.com/authors/1335085721p2/657736.jpg] skrivit en bok som rör terroristgruppen Daesh, rasism, islam och Sverige. Han beskriver nästan för tydligt terrordåd och konsekvenserna dessa kan få, både på kort sikt men även långvarigt. Det är minst sagt oerhört skrämmande hur enkelt det är att föreställa sig mitt hemland som den dystopi han beskriver.

Något som jag känner påverkade min läsning och gjorde den till något ännu mer speciellt, var det drömlika och iskalla sättet [a:Anyuru|657736|Johannes Anyuru|https://images.gr-assets.com/authors/1335085721p2/657736.jpg] skrev på, och även sårbarheten i hans ord. Det är tydligt att han ursprungligen är poet, och ännu tydligare att han skriver rakt från hjärtat. Han är lika rädd själv för framtiden han målar upp som Tundraflickan är.

[b:De kommer att drunkna i sina mödrars tårar|33856648|De kommer att drunkna i sina mödrars tårar|Johannes Anyuru|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1484410075l/33856648._SY75_.jpg|54803316] var ingen rolig läsupplevelse. Den rent av skrämde mig. Men det är just på grund av detta som den är så viktig, och jag är glad att just en sån här bok blev hedrad med Augustpriset. Jag kan inte tänka mig en mer värdig vinnare.