Denna rörande historia om en pappas kärlek till sin dotter är en av de absoluta topparna i Lagerlöfs författarskap. Till skillnad från flera av hennes tidigare storverk som "Gösta Berlings saga" och "Nils Holgersson", som liknar pikareskromaner eller novellsamlingar, är det här en roman av mer klassiskt snitt. Det är närmast ett skolboksexempel med början, slut och hela den dramaturgiska kurvan med upptrappning och vändpunkter däremellan.

Torparen Jan i Skrolycka (rimmar på olycka, men rymmer också ordet lycka) älskar sin dotter Klara Fina Gulleborg över allt på jorden. När hans beskyddare dör under en gran, sedan dennes girige svärson sinkat en hjälpinsats, blir Jans familj skuldsatt. För att kunna bidra till att betala skulderna reser Klara Fina till Stockholm och tar arbete. När ryktena börjar gå om vilken sorts arbete hon utför, glider Jan in i en sorglös galenskap där han utropar sig till kejsare av det soliga Portugallien.

Nästan som i Dostojevskijs "Idioten" gör Selma ett försök att porträttera den heltigenom goda människan. Denna godhet som är så skör i en hård och cynisk värld. Men den tossiga kejsaren i sina nya kläder är mer än bara en driftkucku; han vet och ser saker och blir snart en helig medelpunkt i byn. Selma är en mästare med sin lugna effektiva vardagsprosa och den transkriberade värmländskan, som återfinns långt senare hos t ex Göran Tunström. Gott och ont är lätt att identifiera i hennes böcker, men det gör inte personerna eller konflikterna mindre allmänmänskliga och levande.