Det är svårt att ens formulera hur bra den här är. Jag har aldrig läst en så direkt skildring av rädsla. Ett så fint grepp att få följa med fantasin och mardrömmen hela vägen. Tänkte jättemycket på att Anyuru skrev det här innan Paludan och Koranbränningarna. Innan 7 oktober, innan folkmordet. Typ att tiden verkligen är fel.