"Ett krig där blicken, den ömmaste beröring vi förmådde, hade blivit ett vapen.”

Hur ska jag någonsin kunna beskriva denna bok? Det bästa jag kan åstadkomma är att den är fängslande och sedan, efter läsningen, så är den svår att glömma. Det är en ögonöppnare, inte endast gällande den osäkerhet som finns hos svenska muslimer utan också som påminnelse att det är som små, små steg fascismen först kommer. För varje steg verkar ju nästa mindre märkvärdigt. Och till slut står vi där.

Samtidigt känns det som Anyuru aldrig riktigt kommer till rot i diskussionen kring vad det är som kunde göras skillnad - om det är religiös extremism eller islamofobi och rasism som är den stora boven i utvecklingen av ett fascistiskt Sverige där judar och muslimer ses som sverigefiender om de inte skriver på ett speciellt kontrakt. Det känns som han börjar en diskussion här som han sedan aldrig låter ta vid, det blir liksom varken mitt eller slut utan endast en början - och det ger en känsla av ofärdighet, utan att vara ofärdig på ett sätt som gör att läsaren själv tvingas fundera kring det.

Men Anyurus språk är vackert och flytande i sin halvt poetiska form, och han är fantastisk på att beskriva människor; inte endast deras utseende på ett sätt som gör att man lätt målar upp en bild framför sig utan även deras kroppspråk, känslor, tankar. Det är en stark kontrast mot de drag av science fiction som även finns i boken, på ett sätt som gör att det känns mer litterärt än scifi och därmed både mer realistiskt och gripande.