”Om jag hade varit en riktig poet, som Rabia eller den blinda kvinnan ifrån Iran, hade jag aldrig behövt skriva ner alla de här händelserna, som ändå känns som lögner, för jag hade kunnat skriva en dikt som höll fram orden ett och ett och visade hur trasiga de var i min tid, hur de liknade alla andra bortkastade saker som låg överallt i Kaningården.
Ord som gamla kylskåpsdörrar och halva tegelstenar, ord som inte dög till någonting, ord som innanmätet ur bilar och tvättmaskiner. Buckliga, rostiga ord, ord som räfflade slangar och trasiga kläder och mattor, ord som du inte ens ville röra vid utan handskar.”