Wow. Så fint språk, lätt att hänga med. Uttänkt. Glad att jag läste den!

Mitä mä luin

Nämen så att... Augustprisjuryn vet tydligen vad de håller på med 😄
Drabbande, mystiskt, vackert, sorgligt. o.s.v. Och viktigt, tankeväckande. Terrorism och rasism och "svenskhet" diskuteras väl som aldrig förr, men här görs det bättre än mycket jag sett. (Skönlitteratur rules! 🌟)
Jag får erkänna att jag faktiskt inte läst Anyuru innan (ni vet, min vanliga "äh, överhypad, kan aldrig vara så bra som de säger" 😏) My loss, tydligen. Han skriver helt underbart 🤩
Det är också detta underbara skrivande som är min enda invändning mot boken: han skriver likadant (lika snyggt!) oavsett vilken berättarröst som används. De muslimska slangorden och uttrycken som slängs in när flickan ”skriver” känns mest som utanpåverk - den unika tonen slår igenom och blir lite för lik för att det ska framstå som unika karaktärer. Men det kanske är medvetet...?Medvetet är det i alla fall att inte styckesindela tydligare eller med rubriker och titlar - och det gillar jag; Johannes tänker sig en tänkande läsare, som inte behöver anvisningar. Jag tar åt mig.

Yani värsta mardrömmen! Wallah! Totalt balagan!

Det är med god balanskänsla Johannes Anyuru växlar mellan sitt berättarjags språk och flickans, av förortsslang märkta. Nästan omärkligt (och friktionsfritt) glider läsaren mellan de olika perspektiven. För det handlar om perspektiv. Förortens - de aldrig insläpptas - röster som talar sitt egna språk. Jag undrar förresten om Anyuru, i den mån han ens håller med mig - skulle använda "språk" eller "dialekt" för att beskriva det? Hur skulle han beskriva sitt berättarjags språk? Talar han svenska, eller låtsas han bara?

Det är en sorgsen text. Länge är den uppgiven och nästan avgrundssvart. Emellanåt rädd, men aldrig arg, trots att allt utgår från det våldsamma attentatet mot en kontroversiell konstnär (misstänkt lik Lars Vilks) och den efterföljande behandlingen av muslimer. En behandling som å ena sidan leder till fruktansvärda konsekvenser, men som å andra sidan egentligen inte syns utan bara finns där som en aning i ögonvrån.

Det är en text som ställer frågan om vem som bär ansvaret för att ett samhälle stöter ifrån sig vissa människor. Eller om det är möjligt att utse en ansvarig överhuvudtaget. Döda eller inte döda; är det personen som håller i kniven som bär ansvaret för de vidare konsekvenserna av handlingen? I vilken utsträckning dikterar just mina handlingar villkoren för de bröder och systrar jag har i samhället eller i världen? Bokens baksidestext talar om "terrorns och fascismens teater", vilket knyter an till till de frågorna. Den antyder ett förhållande där ytan är det betydelsefulla; Den svarta IS-fanan i bakgrunden, de täckta ansiktena, det blonda håret och svällande musklerna under ljus, nordisk hud, vapnen, skogarna, blodet, älvarna, midnattssolen, norrskenet och den vibrerande luften ovan brännhet ökensand, symboler sprayade på en vägg eller fastnålade på rockslaget. Vad vi vill eller vad vi gör döljs bakom hur det ser ut och det budskap vi förmedlar blir inte nödvändigtvis det vi ville förmedla. Så riskerar en händelse som den boken utgår från att ge samma, eller liknande, effekt - oavsett hur den slutar. För vi ser det vi vill se, inte nödvändigtvis det som sker.

Jag förstår inte helt och fullt de science fiction-inslag som dyker upp och det är därför jag inte ger ett högre betyg. Jag antar att de ska ge historien en slags inramning - en konkretisering av hur det kan komma sig (om det nu är så) att en människa kan färdas bakåt i tiden, mellan dimensioner eller världar. Det är förstås ett alltför centralt tema för att helt lämnas därhän. Bilden av att al-Mima fängelset och Hus T på något sätt delar utrymme; kopplas samman genom ett slags neurologiskt maskhål och är ett och detsamma -kanske som en plats bortom tid och rum, där kanske även andra, liknande platser existerar/kopplas samman, är inte orimlig att föreställa sig. Men Anyuru krånglar till det genom att ge själva tortyren en slags medierande funktion; alltså som en teknologi, en metod. Jag fastnar i mestadels irrelevanta frågor om huruvida bokens tidsresa var medvetet åstadkommen och i så fall av vem? Av den Svenska regeringen i den framtid från vilken flickan kommit? Av teknikerna i al-Mima?

När det kanske egentligen inte är svårare än att det är Johannes Anyuru själv som åstadkommit resan för att kunna föra denna svåra dialog med sig själv genom flickan. Yani navelskåderi.

Med "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" bjuder Anyuru oss in i sig själv att ge oss en aning om vad det är att leva i Sverige som muslim och på samma gång brottas med frågan om hans muslimskap verkligen ska diktera villkoren för hur vi formar vårt samhälle. Vad är det att vara muslim som skiljer det så djupt från att vara svensk att så många av oss känner ett behov att anpassa vår politik till den skillnaden?

Är det den otacksamma rollen som - av någon outgrundlig anledning - alltid någon måste spela i den teaterföreställning vi tillsammans regisserar?