Det första jag lade märke till var den pragmatiska originaltiteln Å GÅ. Det andra jag lade märke till bland utgåvorna är att den italienska versionen kallas Camminare. Un gesto sovversivo. Den senare låter som spännande läsning. Men den är inte jättespännande. Fast som i anden anhängare av Slow-rörelsen tycker jag om den ändå.

Strukturen är skönt planlös, vilket alla riktigt bra promenader är. Boken är oväntat urban, vilket jag uppskattar. Som vägskyltar längs vägen dyker halvfilosofiska självhjälpsmarkörer upp; lite skogsbad, lite Steve Jobs. Därtill Thoreau, Bourdieu och Heidegger samt lite uppbygglig poesi om själens obotliga ensamhet och rastlöshet.

Started very well, for a while I thought it described perfectly the state of mind I am in on walking trips but later the book descends into slightly ridiculous half formed thoughts and a toe-curlingly disgusting description of a walk through New York city's sewer systems.
Kagge lost me on page 109 with "most of the people I know who struggle with big personal problems are those who don't take walks", offering no further explanation of what these problems might be.

Humans are designed to walk. Have you ever taken a walk and realized you felt better after? What if the motions of walking fulfill a need in our being that permit us to function better? Good for anyone who values contemplative or meditative walks, slow hikers, and those who roam new cities on foot for fun.