Wow.

This book speaks on the topic of terrorism, islamaphobia, colonialism, and more….but in a dystopian setting. The story is so vivid that at times it felt so real to me.

I’m so glad I read this. I think everyone should

Nutid, dåtid och framtid blandas med samhällskritik och religiositet i en blandning som smakar riktigt bra.

“Jag skriver till dig som ännu inte vet att galenskapen alltid blir normal, till slut, och det normala blir galenskap.”

Det är ytterst ovanligt att en stöter på böcker som lämnar ett spår hos en, nästan som att man sakta men säkert under läsningen blir urholkad och det är i det där hålet som orden sedan stannar kvar. [b:De kommer att drunkna i sina mödrars tårar|33856648|De kommer att drunkna i sina mödrars tårar|Johannes Anyuru|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1484410075l/33856648._SY75_.jpg|54803316] har lämnat ett rejält hål i mig, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att glömma bort denna underliga, makalösa bok.

Utan att avslöja för mycket har [a:Johannes Anyuru|657736|Johannes Anyuru|https://images.gr-assets.com/authors/1335085721p2/657736.jpg] skrivit en bok som rör terroristgruppen Daesh, rasism, islam och Sverige. Han beskriver nästan för tydligt terrordåd och konsekvenserna dessa kan få, både på kort sikt men även långvarigt. Det är minst sagt oerhört skrämmande hur enkelt det är att föreställa sig mitt hemland som den dystopi han beskriver.

Något som jag känner påverkade min läsning och gjorde den till något ännu mer speciellt, var det drömlika och iskalla sättet [a:Anyuru|657736|Johannes Anyuru|https://images.gr-assets.com/authors/1335085721p2/657736.jpg] skrev på, och även sårbarheten i hans ord. Det är tydligt att han ursprungligen är poet, och ännu tydligare att han skriver rakt från hjärtat. Han är lika rädd själv för framtiden han målar upp som Tundraflickan är.

[b:De kommer att drunkna i sina mödrars tårar|33856648|De kommer att drunkna i sina mödrars tårar|Johannes Anyuru|https://i.gr-assets.com/images/S/compressed.photo.goodreads.com/books/1484410075l/33856648._SY75_.jpg|54803316] var ingen rolig läsupplevelse. Den rent av skrämde mig. Men det är just på grund av detta som den är så viktig, och jag är glad att just en sån här bok blev hedrad med Augustpriset. Jag kan inte tänka mig en mer värdig vinnare.

Jävlar, vilken resa! Hade inte den blekaste aning om vad den skulle handla om eller vara för typ av bok när jag påbörjade läsningen. Därför blev jag lite besviken när den visade sig vara (delvis) en dystopi, och till en början tyckte jag inte riktigt om den. Men ungefär halvvägs (när jag förlikat mig med genren) vände det och sista tredjedelen var riktigt bra. De allra sista sidorna fick jag rakt av gåshud! Detta gör att betyget i skrivande stund blir fem, eventuellt kan detta revideras senare till en fyra, men jag blev helt tagen.

Språket är väldigt poetiskt (inte konstigt eftersom Anyuru också är poet) och till en början, innan jag tyckte om den, tyckte jag nästan att det var för poetiskt och att det inte riktigt passade in, men nu efteråt har jag vänt i denna frågan med!

upea.